Du och jag och min lilla cykel

2+

av Jujja Wieslander

Rabén & Sjögren

Citat ur recensioner:

minabibliotek.se
Jujja Wieslanders önskan var att boken skulle bli mer poetisk än pedagogisk och det har den verkligen blivit. Det går att läsa sångerna som dikter och bara njuta av illustrationerna. Barn, vuxna och nallen återkommer på bilderna så det går att tolka boken som en löst sammanhållen berättelse.
Urvalet av sånger har Marit Törnqvist gjort utifrån sin vilja att lyfta fram de mer filosofiska sångerna ur paret Wieslanders digra produktion. En CD-skiva med alla sångerna i samma ordning som boken följer med, vilket gör att boken kan fungera som bok och CD-saga.
Det är fantastiskt uttrycksfulla bilder i boken som skulle kunna vara tavlor var för sig och tillsammans med Jujjas texter blir det en helgjuten bok att rekommendera till alla barnfamiljer och pedagoger.

Dagens Nyheter

I Jujja och Tomas Wieslanders mini­malistiskt ordknappa sånger och rörelselekar, som förnyade den svenska barnvisan på 1990-talet, lämnas nästan allt över åt det egna deltagandet. En medveten frånvaro av bildspråk och berättarstruktur som gjorde barnvisan till en performancekonst. De skulle mycket väl ha kunnat ”tonsatt” Yoko Onos epokgörande ”Cut piece” från 1964 med ett lojt nynnande: ”Klippa lite grann, klippa lite grann, klippa lite bak och lite fram.”

I visboken ”Du och jag och min lilla cykel” har nu bildkonstnären Marit Törnqvist inbjudits till att ”deltaga” i ett knippe av paret Wieslanders allra finaste verser. En rent hänförande vacker bok som redan på första sidan visar på den omtumlande kraft som kan rymmas i en sång som börjar med de enkla raderna: ”Jag öppnar fönstret och tittar ut. Hej vädret här är jag.”

Törnqvist har svarat på denna högst destillerade viskonst med ett flödande rikt bildspråk som fullkomligt slösar med färg och detaljer. Och som är så i grunden medryckande att det inte går att föreställa sig att någon skulle kunna göra någonting ensam.
Med en mindre armé av gosedjur samt en katt har barnen i dessa bilder också sina sympatisörer och meddel­tagare. Om det så handlar om att balansera på en trädstam, knäppa fingrarna när det börjar blixtra eller försöka knyta sin sko.
Men här finns också ögonblick av en märklig stillhet: ugglan som stirrar ur en trädstam medan två barn leker träd en bit bort i storskogen och samma barn längst inne i en koja som undrar vad man gör när kojan är färdig.

Men mest oslagbar är bilden på den lilla flickan som glömt sina träskor när hon badat och som när hon återvänder ser att de vaktas av en sovande mås. Hur hon smyger på alla fyra med endast skymningen och den spegelblanka fjärden som fond – på språng för att återerövra det som är hennes: ”Jag smög iland/och jag hämta dem/utan att den flög.” Ja, sjung med i orden, förlora er i bilderna – det här är stor konst. Martin Nyström